14/8

jag vet fan inte hur länge jag har försökt att sträva efter dej. eftersom känslan har suttit där hur länge som helst, den kommer aldrig ur mej, hur länge jag än försökt. och försöker. men det kanske inte är så jävla konstgt heller? när du ler mot mej, jag kände mej så jäla underbar, dom få gångerna jag fick uppleva med dej. det ända jag vet nu och kan säga är att jag aldrig släpper dej. om du bara kunnde vara dej själv och öppna öppna dej lite mer., och skita i alla andras åsikter. så skulle nog det här va bra nu. men va i helvete jag borde ha fattat det då, man kan inte lita på killar. jag måste ha vart dum i huvvet eller nåt som kunde gå på all skitsnack du sa, men jag orkar helt ärligt inte bry mej i de som va. nu känns det iallafall lite bättre än då. och jag vill att du ska veta det, att det är inget liv utan dej

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0